Karaoke

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja berättelsen, men i alla fall så hamnade jag på den lokala pizzerian, eftersom D och H fick barnpassning av min son, så ville de komma ut lite grann utan barn och då följde jag med dit. På pizzerian så var det karaokekväll och traktens alla sköna sångstämmor hade samlats på plats. Eller om man så vill vill, traktens alla sångstämmor med några promille i kroppen. Eftersom pizzerian på lördagkvällar är för klientelet ... hmmm vad ska jag säga utan att ge en negativ klang... de som gärna tar ett glas på lördagskvällar och även andra kvällar under veckan också, så var väl sånginsatserna något utöver det vanliga, dvs inte alls så bra som man gärna vill höra. Det var riktigt uruselt faktiskt, kanske en och annan ljusglimt hördes men inte mycket mer.

Men de som var där kände alla varandra, uppmuntrade varandra att sjunga och gav stöd och applåderade efter sånginsatsen. Överförfriskade män och kvinnor gav sitt bästa för att göra en fin kväll för de andra. Jag vill så gärna inte lägga en sorti över hur andra människor ska leva. Jag menar, det kan vara deras enda chans under deras miserabla vecka att få visa upp sig, kanske få en och annan klapp efter sånginsatsen och få en uppskattning för det de gjort och kunnat liva upp livet lite extra för de som lyssnar.

Där fanns:

• den finske överförfriskade mannen som inte kunde följa med i sångtexterna utan bara bluddrade
• motorcykelknutten som sjöng dansbandslåtar
• det vackra paret som sjöng duetter
• kvinnan som faktiskt kunde sjunga
• och en och annan som det inte gick så bra för
  

Men hur jag än vrider och vänder på det så vill iallafall inte jag sjunga. Fast om jag absolut måste, med kniven på strupen, så skulle det isåfall bli Eloise av Arvingarna eller så skulle det bli Inget stoppar oss nu, med Black Jack, bara så ni vet! Då skulle hela pizzerian ställa sig upp och sjunga med och dansa till min utsökta sånginsats... dream on!