Spricker av stolthet

Idag satt jag tre timmar i en innebandyhall och hade hand om kaffeterian. Jag satt där tillsammans med en annan förälder som jag inte känner så väldans väl. Medans vi har hand om försäljningen tittar vi på en match mellan två lag med flickar födda 1992. Då kommer det fram en dam i 45-årsåldern som säger till den andra föräldern:

-Min dotter kan inte spela i 93-laget!
-Nähä, ok, svarar han.
-Näe, hon kan inte det. Hon är för stark för det. Hon är som en stolpe, de bara springer in i henne och får ont. Hon spelar också i juniorlaget.
-Jaha, säger den andre föräldern.

Jag sitter bredvid och lyssnar med halvt öra eftersom de verkar känna varandra. Men så vänder hon sig till mig.
-Min dotter kan inte spela i 93-laget.
-Nähä, säger jag. Och frågar henne, -Varför då då?
-Hon är för bra för de. Och så spelar hon i juniorlaget också. Och vilken dålig match det är, det händer ingenting.
-Näe det gör inte det, säger jag.
-Näe, hon är för bra för 93-laget, säger hon och fortsätter. -Hon är back och står i mitten och skjuter jättehårt.
-Ok, säger jag måttligt intresserad.

Sedan vet jag inte vad jag ska säga och säger ingenting, då går hon därifrån och sätter sig på läktaren. Då börjar jag fundera på vad det var som hände och till slut måste jag fråga den andra föräldern som satt i kaffeterian med mig:
-Kände du henne, eller?
-Näe, säger han. Jag trodde du kände henne!