Höjdrädd... jajemen

Jag är nog antagligen höjdrädd i ordets rätta bemärkelse. Imorse hade vi en fotosession på sjunde våningen på mitt jobb. Eftersom ljuset inte var så bra inomhus i det mörka januari så bestämde vi oss för att gå ut på balkongen som vetter mot Sveavägen, där det var någorlunda bättre ljus. Det var ingen höjdare kan jag säga... för jag kunde inte titta ner utan att få svindel eller tro att jag skulle ramla ner. När jag tittade ner så sög marken tag i mig och ville dra mig över kanten ner mot marken. Det är ganska läskigt det där hur hjärnan fungerar i otäcka situationer.

Iallafall, där fick jag stå och hålla i en blixt med en riktare på cirka en kvadratmeter duk. Som ett segel som var en meter brett och en meter högt. Jag hade ju glömt min jacka också, så jag stod där i skjortan med ett segel högt över huvudet och försökte hålla balansen mot räcket. Hade någon reagerat på hur jag såg ut hade de nog trott att jag försökte mig på basejumping, d.v.s. fallskärmshoppning från en fast byggnad.

Ruggigt - javisst! Otäckt - jajemen!