Nästrimmer

Jo, jag har ju märkt de senaste åren att en sån där nästrimmer nog skulle passa bra. Men jag är nog lite skeptisk för jag vet inte hur den fungerar och man vill ju inte råka rycka loss ett nässtrå ur näsan. Ni vet den där otäcka känslan och ögonen som börjar tåras av smärta.

Så, någon som vet hur den fungerar? Är det en klippmaskin eller i rundformad miniatyr med någon slags roterande kolvtrimmer? Jag har faktiskt ingen aning och tycker väl också att ska man inte vara minst 60 eller 70 år innan man har en sådan i badrummet, eller?

Jag mötte Lassie

Idag på lunchen mötte jag ännu en känd person och just denna dag var det den store svenska skådespelaren Gösta Ekman. Han såg gammal och pilimarisk ut där han på Sveavägen letade efter en affär som han nog skulle gå in i.

Ja... bara så ni vet!

Krockskadad bil

Efter en hel del problem med bilen på sistone kom det till slut fram att min bil tidigare har varit krockskadad. Det har hänt en del konstiga saker som jag inte tidigare kunnat förklara men som nu fått svar. Det var verkstaden som till slut såg det i sina loggar och när jag hörde fick jag lite frispel och blev helt enkelt skitförbannad.

Så jag ringde företaget som sålde bilen till mig för tre år sedan och förklarade sakligt att jag var förbannad att de sålt en tidigare krockskadad bil till mig. Jag ville komma dit och träffa någon ansvarig och på något sätt framföra min synpunkt på det hela. Så jag skrev ned alla fel som den haft med hänsyn till skadan.

Väl där fick jag träffa säljchefen för företaget och framförde mina synpunkter. Jag kom ju egentligen ingenstans med mina argument för han kunde kontra dem till sin synvinkel. Men han kunde i alla fall erbjuda min bil som en inbytesbil för en ok summa. Men eftersom jag inte vill köpa ett skitmärke till bil så avböjde jag vänligt men bestämt erbjudandet. Jag vill inte äga en Ford eller Renault... kanske möjligen en Volvo.

Så vad kan jag säga om detta, jag kommer att somna nöjd med att jag framförde mina åsikter och jag kan lämna detta bakom mig med flaggan i topp. Men vad ni än gör, köp inte en bil från Upplands Motor för då vet ni inte om den varit krockad tidigare.

Norrland

I tisdag åkte jag på en tjänsteresa till Örnsköldsvik för att träffa på ett svenskt flygbolag. Vilket det var spelar ingen roll, men det stavas med tre bokstäver och slutar på AS.

Jag gick upp vid femtiden på morgonen, tog tunnelbanan till centralen. Träffade P där och vi tog Arlanda Express till flygplatsen. En parentes - det är väldigt coolt att åka snabba tåg - som om ni inte visste att jag tyckte det :-)

Ute på Arlanda en timme innan avgång. Ställde mig vid stora fönstret mot startbanan för att kolla på flygplanen som lyfte. Det är inte ofta jag flyger, men jag tycker verkligen om starten som flygplanen gör. Man sugs bak i sätet av den enorma accelerationen som blir på startbanan.

När vi hade åkt en bit såg jag ned och tittade på landskapet. Trots vinter och mars så var det inte så mycket snö. Det fanns snö, men det fanns även mycket barmark och man såg mycket gröna skogar. Tråkigt men sant, jag trodde att norrland alltid var helt vitt och snöigt.

I höjd med Örnsköldsvik sa kaptenen i högtalaren:
-Tyvärr, det är mycket dimma nere i Örnsköldsvik, men vi cirklar här i 15 minuter så ska vi se om dimman skingras.

Efter 15 minuter:
-Tyvärr, vi får flyga upp till Umeå och landa där.

Då tog jag fram kartan och kollade vart Umeå ligger och fick det till cirka 10-15 mil norrut.

Väl i Umeå sprakade högtalaren och kaptenen ordade:
-Tyvärr, det är dimmigt i Umeå så vi kan inte landa här. Vi får åka norrut till Skellefteå.

Samma här, fram med kartan och såg att det var någonstans mellan 10-15 mil till Skellefteå. Väl i Skellefteå funkade det tydligen att landa så vi kom ner och fick vänta någon timme i ankomsthallen innan bussen till Örnsköldsvik ankom.

Väl på bussen säger chauffören:
-Resan är cirka 24 mil och beräknas ta ungefär tre timmar!

Den yttersta skräcken

Häromdagen var jag ute och joggade på kvällen och då hände en mycket omvälvande händelse i mitt liv.

När jag i godan ro sprang längs en dåligt upplyst gångväg, tänkandes på sjukförsäkring (ja, det är en arbetsskada att tänka på sånt) såg jag något kanske en 7-8 meter framför mig. I ett svagt ögonblick såg jag inte vad det var, men kom att tänka på någon skräckfilm på något sätt. Hjärnan hann inte reagera bättre än så.

Efter en sekund ser jag att det är ett djur framför mig som vänder sig om och börjar gå inåt den mörka skogen. När djuret vänder sig om ser jag den gigantiska skepnaden av ett vildsvin. Ja, de är gigantiska och skräckinjagande. Hjärtat stannar på halvflaj och jag känner att jag aldrig varit så nära att totalt tappa kontrollen över kropp och lem som i det ögonblicket.

Jag ser vildsvinet frusta in i den mörka skogsöppningen, jag tassar tyst förbi och hör fnysningar och stånkningar inifrån mörkret och kroppen är på helspänn. Jag får en idé att ta fram kameramobilen för att fota, men kommer ganska snabbt på att det nog inte skulle vara en bra idé om jag inte vill ha ett vildsvin efter mig på gångvägen. När jag fått förbi cirka 15 meter får jag bråttom att fortsätta framåt ganska snabbt. När jag kommit en bit slänger jag en blick bakom axeln och kollar om den kommer... utifall att...