För några veckor sedan köpte vi en videokamera och har nu börjat spela in lite olika delar av våra liv. Igår kom turen till min innebandymatch och fru och dotter spelade in en av perioderna så att jag skulle kunna se hur det såg ut från läktaren när jag och laget spelade.
Väl hemma satta jag in kameran i TV:n och började kolla. Det var nog bland det mest tragiska jag har sett. Att få se sig själv stapla omkring som en förvuxen yeti på Himalayas sluttningar får mina grundvalar att skaka, som om hin håle där nere la av en megafjärt. Bollrädd var jag också, hålla i bollen kunde jag inte heller. Och att se sig själv springa är inget man gärna vill uppleva mer av.
Det var länge sen jag blev så ofantligt nedstämd av att se mig försöka på något som kallas innebandy. Det såg inte ut som innebandyn de visar på måndag-kvällarna på TV:n direkt.
Innerst inne tror man ju att det ser ok ut och när man gör något bra på plan så ser väl alla det. Synd bara att något bra på plan sker en gång under matchen och något dåligt sker tjugo gånger.
Faans jävla skiiit, nu går det bara utför!
Äh, så illa är det inte. Inte alltid iaf ;)
SvaraRadera