Tekningar

Jag har tidigare skrivit om den psykologiska aspekten som finns i innebandy på låg nivå (och helt klart på hög nivå). I helgen hade vi match mot våra jobbigaste, men även roligaste motståndare. Det är de matcherna som det är psykningar på hög nivå.

Eftersom jag oftast spelar som center så är det jag som tekar i min kedja. I den första perioden gick det ganska bra. Jag fick en spelare mot mig som stressade ganska så mycket med klubban vid tekningarna och till slut fick domaren säga till honom ett par gånger, men han fortsatte ändå. Då sa domaren till honom att gå därifrån och ta dit en ny tekare:
-Men vadådå, jag gjorde inget! sa spelaren till domaren.

Perfekt tänkte jag, nu kan jag få överläge på honom:

-Din mes, skärp dig: kom det ur min mun när han fick gå därifrån.

Efter den matchen i matchen så byter de tekare. Då testar jag lite snällt på den nye:
-Kom igen, du låter mig väl vinna tekningen nu?
Han sa inget utan när signalen kom sa det bara svosch och han tog bollen och passade den hemåt.
-Oj då, klämde jag ur mig. -Vad hände?
- Jag har spelat i elitserien i tio år så jag borde nog kunna det här, sa den nya tekaren.

Synd och skam att säga, men han vann resten av tekningarna under matchen och gick segrande ur den striden. Tyvärr vann de hela matchen också, men det är en annan historia.