Jag tycker det är skitkul att spela innebandy och speciellt i år då vi är nära att gå upp en division och vi vinner en hel del matcher, vilket vi inte gjort tidigare år. Om vi nu går upp eller inte spelar ingen roll faktiskt, vi har haft jättekul hela vägen. Går man upp får man möta svårare lag, men spelar man kvar så vinner man antagligen mer matcher mot sämre lag.
Det som ger lagspel i sport en extra krydda är psykningarna. I sport går det att göra psykningar som inte hörs för andra än de inblandade. Det får man ju absolut inte göra ute i det verkliga livet, men i sport finns det och det finns en viss charm i det. Den som lyckas mest vinner och alla är med på att det förekommer. Ibland lyckas mitt lag och ibland lyckas tyvärr motståndarlaget.
Idag spelade vi match mot ett lag med en del unga spelare i. Födda runt 1990 eller så. Vi har nog majoriteten födda på 60- eller 70-talet. Då sa vi i laget att det här kommer att passa oss perfekt, 17-åringar ska inte få lägga sig över oss i respektsammanhang.
På matchen idag slapp jag ur mig:
-Vad fan håller du på med? med hög ilsken röst, så domaren skulle höra. Det var en spelare som sprang bakom mig och råkade ramlade på min fot. -Men jag ramlade ju bara....!
En gång höll jag ned min klubba på en motspelarens klubba så han inte kunde lyfta den. Då blev han sur och svingade upp min klubba i luften. -Kolla domarn, man får inte lyfta klubban så där, sa jag oskyldigt! -Men, det var ju du som höll i min klubba, säger 17-åringen!
En gång höll en motspelare tag i min klubba med sin hand. -Ta bort handen från klubban, för fan!
Eller som en av mina medspelare sa till oss i laget i sista perioden när vi hade fått motståndarlaget att surna till och gå omkring och gnälla hela tiden:
-Kom igen gubbar, det är nu det roliga börjar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar