Även fast det bara är måndag...

Idag fick jag i uppdrag att fota en kvinna till en artikel. Väl hos henne var det inga problem att få henne att ställa upp som fotoobjekt, jag tog väl en tolv bilder ungefär och alla var i olika poser vid skrivbordet. Och då menar jag verkligen poser, inte bara stillasittande med fånigt leende som det brukar kunna vara, utan antingen tillbakalutad, högerbild, vänsterbild, framåtlutad eller självsäker med händerna som ett kors.

Väl tillbaka till min arbetsplats visade jag bilderna för en kompis och vi fick väl oss båda ett skratt på vissa bilder, men faktum var att några bilder blev ganska så bra.

På väg hem från jobbet gick jag förbi systemet för att handla lite gott inför helgen. Är det påsk snart känns det skönast att handla tidigt i veckan tycker jag. Väl där inne står jag och väntar på min tur, då kommer samma posekvinna in på systemet:
-Vilken bra bild vi valde, sa hon till mig!
-Ja, det blev bra bilder, svarade jag.
-Jag brukar inte handla här på måndagar, näe det brukar jag inte.
(fast det var tisdag idag). Hon fortsatte:
-Jag ska träffa en kompis idag och vi ska äta middag ihop. Men jag brukar inte handla här på måndagar.

Oj, vad ska jag skylla på nu då, tänkte jag när jag står på systemet en tisdag. Men jag kom inte på något tillräckligt snabbt och sedan tänkte jag varför ska jag försöka komma på varför jag står på systemet här idag, när jag vet varför, men det ska ju hon totalt skita i.

Kartongförpackningselände

Jag har nu kommit till insikt att jag alltid... alltid gör fel när jag ska öppna en kartongförpackning. Det är lite känsligt att en så jordnära person som jag inte klarar av det. Exempel på sådana förpackningar är:

• 2-liters plastpåseförpackning
• tvättmedelskartong
• flingpaket
• kakaoförpackning
• osv. det finns en massa varianter på samma tema

Allt som är gjort av kartong, är fyrkantigt och innehåller massa streck och perforeringar där man ska riva, dra och få loss klarar jag inte av. När jag är klar och tror att jag gjort rätt så tittar jag på kartongen, och inser att det inte är min kopp té att klara av det.

Däckbyteskommunikation

Nu har jag fått hjälp av en däckfirma att byta till sommardäck. Där fanns det en däckmästare som ägde firman och en däcklärling som försökte lära sig. När jag står och väntar på min tur hör jag följande från däckmästaren till lärlingen när han skruvar in muttrar på bilen innan min (på finsk brytning):

- Aaargh, ty måsste skrova raakt. Attans!

Det är inte direkt det man vill höra när man är på gång att lämna in sin bil för däckbyte. Lite senare när de ska hissa ner den bilen, frågar lärlingen om det är något kvar på bilen som ska göras. Då säger mästaren:

-Klaart. ty kan ta ner pilen.
-Uhu, säger lärlingen och rycker på axlarna
-Klaart. Ner, försöker han igen
-Uhu, säger lärlingen igen
-Klaart. Ner.
-Uhu, säger lärlingen, och språkkommunikationen är totalt borta i skogsbrynet.

Men lärlingen är säkert billig och det är väl det som är meningen!

Dagens tuffing

Eftersom den övriga familjen gick på hockey ikväll så passade jag på att träna. Idag sprang jag det första av två långdistanspass inför maran. Med hjälp av E-type, Marillion, Nasa och Sarah McLachlan tuffade jag på alla tre jävla timmar. Första timmen är nästan jobbigast, då känner man hur långt man har kvar hela tiden, andra timmen blir bättre, då är man inne i lunket och tredje timmen är bäst. Då känner man att det inte är så långt kvar. Hjärnan är funktionsduglig och vill så gärna fortsätta framåt. Kroppen däremot skriker för varje steg man tar. Jag vete fan vad jag har gett mig in på eftersom jag ska springa Stockholm Maraton. Det är inte sunt att springa så långt.

Nu är jag trött... så förbannat jädrans trött. Men det är ändå en skön känsla att testa kroppens gränser och veta var man har alla delar och helst att alla delar ska åt samma håll. Vill bara säga också att ölen jag tog medans jag väntade på pizzan i den lokala pizzerian efter träningen, är den godaste öl jag druckit - whatsoever.

Men förlåt... nu råkade jag komma in på mig själv, det var inte meningen, jag skulle ju skriva om dagens tuffing. Dagens aboluta tuffing - no competition - var idag när min dotter drog ut den första av fyra tänder inför tandställning. Utan att röra en min, utan att spänna sig i stolen eller ens säga aj, så drog hon ut en tand idag. Men först efter tio minuters grävande med en tång och syl för att bända loss tanden så kunde tandläkaren få loss den. Jag önskar jag hade en liten gnutta av den tuffheten som hon visade idag.

De super sig medvetslösa, bild från Expressen

I mitt stilla sinne så undrar jag hur den här bilden togs. Gick Expressenfotografen förbi Djurgårdsbron en solig junikväll förra året och fick se alla ungdomar ligga och dricka Absolut Mandarin? Dagen efter fick fotografen då fråga de på bilden om det var ok att han tog fotot.

Näe antagligen inte, den är antagligen arrangerad, och då kommer ju den mer intressanta frågan upp. Hur kom de på att de just skulle dricka Absolut Mandarin direkt ur flaskan i förgrunden, och i bakgrunden skulle det ligga tre utslagna ungdomar och en som precis är på väg att falla omkull? Det är precis så som man tänker sig redlösa ungdomar, eller? Bättre fantasi ska väl en fotograf ha!

Cirkeln är sluten

Vi har vetat en längre tid på jobbet att vi ska flytta kontoret där jag jobbar och idag fick vi reda på vart vi ska. Vi ska tillbaka till mina gamla kvarter som jag känner så väl till. Ungeför mellan 1984-1989 jobbade jag först som sommarvikarie i detta hus, sedan fick jag jobb som kvällstidsarbetare och till sist heltid.

Men nu ska alltså min nuvarande arbetsgivare jämna det huset med marken och bygga nytt på den platsen där jag lärde mig hur man arbetar och där jag fick många bra vänner. Den vänskaran jag hade då gjorde att jag till slut träffade min bättre hälft... och gifte mig med henne.

Äntligen!

Idag startade det här året på riktigt, dagarna som gått hittils har bara varit en nedräkning till idag. Grillen har tagits ut och använts och nu är allt som det ska vara. Jag är lugn.

Hisspegling

Jag tycker inte att män ska titta sig i spegeln i hissarna och kolla hur de ser ut i ansikte och håret och peta och rätta till. Det känns... fel. Speciellt då de inte är ensamma i hissen.

Tekningar

Jag har tidigare skrivit om den psykologiska aspekten som finns i innebandy på låg nivå (och helt klart på hög nivå). I helgen hade vi match mot våra jobbigaste, men även roligaste motståndare. Det är de matcherna som det är psykningar på hög nivå.

Eftersom jag oftast spelar som center så är det jag som tekar i min kedja. I den första perioden gick det ganska bra. Jag fick en spelare mot mig som stressade ganska så mycket med klubban vid tekningarna och till slut fick domaren säga till honom ett par gånger, men han fortsatte ändå. Då sa domaren till honom att gå därifrån och ta dit en ny tekare:
-Men vadådå, jag gjorde inget! sa spelaren till domaren.

Perfekt tänkte jag, nu kan jag få överläge på honom:

-Din mes, skärp dig: kom det ur min mun när han fick gå därifrån.

Efter den matchen i matchen så byter de tekare. Då testar jag lite snällt på den nye:
-Kom igen, du låter mig väl vinna tekningen nu?
Han sa inget utan när signalen kom sa det bara svosch och han tog bollen och passade den hemåt.
-Oj då, klämde jag ur mig. -Vad hände?
- Jag har spelat i elitserien i tio år så jag borde nog kunna det här, sa den nya tekaren.

Synd och skam att säga, men han vann resten av tekningarna under matchen och gick segrande ur den striden. Tyvärr vann de hela matchen också, men det är en annan historia.

Lista: Filmer från 80-talet

Eftersom vi alla och även David Letterman gillar listor så presenterar jag härmed en. En samling av världens bästa filmer gjorda på 80-talet. Ingen rangordning och jag må ha glömt någon film, men vad gör det, ni kan ju se dessa först!

• Aliens (outstanding, jag har aldrig haft sådan magkramp efter en film, som efter denna klassiker)
• Flykten från New York (Kurt Russel i sitt livs roll och John Carpenters musik in pefecto)
• Indiana Jones del 1 (matinérnas matiné)
• Rymdimperiet slår tillbaka, del 2 av världens bästa rymdäventyr
• De omutbara, med Kevin Costner och Sean Connery
• Ursäkta vad är klockan, med John Cleese

Spricker av stolthet

Idag satt jag tre timmar i en innebandyhall och hade hand om kaffeterian. Jag satt där tillsammans med en annan förälder som jag inte känner så väldans väl. Medans vi har hand om försäljningen tittar vi på en match mellan två lag med flickar födda 1992. Då kommer det fram en dam i 45-årsåldern som säger till den andra föräldern:

-Min dotter kan inte spela i 93-laget!
-Nähä, ok, svarar han.
-Näe, hon kan inte det. Hon är för stark för det. Hon är som en stolpe, de bara springer in i henne och får ont. Hon spelar också i juniorlaget.
-Jaha, säger den andre föräldern.

Jag sitter bredvid och lyssnar med halvt öra eftersom de verkar känna varandra. Men så vänder hon sig till mig.
-Min dotter kan inte spela i 93-laget.
-Nähä, säger jag. Och frågar henne, -Varför då då?
-Hon är för bra för de. Och så spelar hon i juniorlaget också. Och vilken dålig match det är, det händer ingenting.
-Näe det gör inte det, säger jag.
-Näe, hon är för bra för 93-laget, säger hon och fortsätter. -Hon är back och står i mitten och skjuter jättehårt.
-Ok, säger jag måttligt intresserad.

Sedan vet jag inte vad jag ska säga och säger ingenting, då går hon därifrån och sätter sig på läktaren. Då börjar jag fundera på vad det var som hände och till slut måste jag fråga den andra föräldern som satt i kaffeterian med mig:
-Kände du henne, eller?
-Näe, säger han. Jag trodde du kände henne!

Deklaration

Jorå, idag kom deklarationen nedtrillandes i brevlådan. Förr om åren kollade jag den noga, la ihop alla tolv lönespecar och kontrollerade mot årsspecifikationen som kom i januri. Sedan kollade jag att alla räntor var ordentligt ifyllda och rätt, mot det som stod i deklarationspapperen.

Men det har ju alltid stämt, alla dessa siffror och aldrig något fel. Så på senare år har det blivit sämre med kontrollen, nu stämmer jag av med årslönespecen och kollar de andra ränteårsbeskeden att det stämmer. Och jag mår mycket bättre för det!

Tack för alla bra program!

Nu är det dags att säga farväl till en kär gammal vän. Den här TV:n var det första jag och mrs köpte till vårt gemensamma bo 1990. Vi köpte den för 5 000 kr och i pengavärde idag är det väl säkert det dubbla tror jag, om inte det tredubbla (jag tror bensinen kostade 3 kr då). Nu har ljudet försvunnit från den och vi känner också nyhetens vindar med digital-TV som blåser in över oss. Därför har det nu istället blivit en platt-TV med HD-ready. Jag kommer ihåg säljaren som sålde den till oss som sa att den hade faktiskt stereo och det var det nya som man absolut skulle ha.









Men vi har haft mycket gemensamt ihop under de här 16 åren. Vi har bland annat upplevt :

• Twin Peaks (vilken underbar tv-serie)
• X-files (bland det bästa på 90-talet)
• Tre kronor (svensk såpa i början av 90-talet)
• En röst i natten (tv-serien som vi såg när värkarna började för vår förstfödde)
• The Simpsons - alla säsonger
• Efterlyst - alla säsonger
• Alla Disney-videofilmer som spelades när barnen var små
• Sverige tog VM-brons i fotboll på denna apparat
• Tre VM-guld och ett OS-guld i hockey på 90-talet
• World Trade Center rasade i rutan på denna TV

Sorgligt men sant!

Jag undrar hur det såg ut imorse på SL:s busscentral! Där stod säkert ett gäng busschaufförer och skulle välja vilken buss de skulle få under dagen.

-Ok, vi kör väl sten, sax, påse och ser vem som får välja buss först av oss.
-Tyvärr, George du förlorade, så du får välja buss sist! Och eftersom du förlorade big time den här gången så får du köra linje 151 också! Tyvärr, så är spelets regler...

På väg hem från jobbet står jag på Fridhemsplan och väntar på 151:an. Då får jag se stans absolut risigaste buss komma emot mig. Den såg ut som om den kom direkt från 35 års skytteltrafik mellan två forskarstationer på Sydpoolen . Den hade nog inte fått service på lika lång tid och när den väl har fått reparationer, så snickrades det nog ihop på fikarasten.

Som om det inte räckte med hur den såg ut, tro det eller ej, men den kom med slagsida. En slagsida som ett containerfaryg på Atlanten inte skulle klara av att räta upp. Cirka 2 decimeters slagsida åt vänster stoltserade den med. När jag gick på bussen funderade jag på att påpeka detta faktum för George busschauffören, men när jag såg hans sorgsna min så ändrade jag mig fort. Man mot man och öga mot öga så visste både jag och han, att han drog nitlotten imorse. Man ska inte sparka på den som förlorade sten, sax, påse, och ligger längst ned på busschaffisarnas hierarkilista.

Väl på bussen trodde jag att jag sett allt, men när jag kollade närmare på skruvar och stänger och annat som hängde löst eller fattades, så är det bra att veta att man har ju sina olycksfalls- och livförsäkringar.

Vi mötte Lassie...

Apropå Sveriges nu hetaste personlighet så såg jag och min dotter häromkvällen Lasse Brandeby (i det här fallet Let´s Dance-Lasse) i en tidningskiosk på Stureplan. Han var säkert på väg hem från repetitionerna. You bet!

Det var inte jag...

Det hände en rolig händelse för ett par år sedan på ett hotell i Falun som vi bodde på. Helt plötsligt började brandlarmet att tjuta och alla i hotellet fick gå ut och sedan vänta in brandkåren, jag vet inte hur lång tid det tog, men det var nog inte så lång tid. Vi såg ingen rök, så vi var inte så oroliga utan trodde det antingen var ett test eller ett fellarm. När brandkåren kommit och kikat runt, fick vi vet att det var från köket som matos hade satt igång larmet och vi fick gå in igen.

Senare på kvällen satt vi i restaurangen och pratade med ett par stycken personer. Då berättade en smått äldre dam i sällskapet, att hon tidigare på dagen hade varit på sitt hotellrum och blivit väldigt röksugen. Hon hade öppnat fönstret i sitt rum och tänt cigaretten och börjat röka. När hon stod där i fönstergluggen och rökte som bäst, så satte brandlarmet igång. Då fick hon rejäl panik eftersom det fanns rökdetektorer i rummet och hon trodde att det var hon satte igång larmet med sin cigarettrök. Hon sprang till det hon trodde var rökdetektorn i rummet och försökte trycka på knapparna för att stänga av den. Det funkade självklart inte, då sprang hon ut i korridoren och såg alla människor som gick ut och nedför trapporna. Hon sprang förbi alla människor, rusade ner alla våningar och sprang fram till receptionen och skrek:
-Förlåt, förlåt, det var jag som gjorde det... det var jag!
-Vadå, vad menar du, sa receptionisten?
-Det var jag som satte igång brandlarmet, jag eh... eh... jag tog en cigarett på rummet. Det var inte meningen!

Vi hade otroligt roligt åt hennes berättelse när hon berättade den. Det allra bästa av allt var att hennes vuxne son satt där bredvid och skämdes åt sin mamma.

Årstidsbyte

Vad hände egentligen med vintern, det är ju full vår därute i verkligheten? Efter att ha haft ett toppensportlov med snö och skidor, så kändes det faktiskt på vägen hem från Dalarna att något hade hänt med vintern och den var inte längre så stark och mäktig och kunde inte hålla sig kvar. Det kändes i luften att våren hade öppnat en smygdörr och ville sippra in i den svenska myllan.

Häromdagen när jag var en tur till Västerås så åkte vi förbi många åkrar och en hel del av de var ju gröna av gräs redan. Och idag såg jag en person i t-shirt utomhus (inte för att det var varmt antar jag, men ändå). Så det känns som om det snart är dags att hänga in vinterjackan.

Våren helt enkelt brakade in i vår vardag och jag hoppas verkligen att den får stanna kvar. Jag vill ha dig här!

Gårdsombudsmöte

Ännu ett gårdsombudsmöte ikväll och ännu en härlig stund med oliktänkande människor som ändå strävar efter samma sak. En grupp människor som känner sig utvalda ur föreningen och som något slags medborgargarde står upp för allt som är orättvist i föreningen.

Innan mötet hämtade vi kaffe i köket. Där stod en termos som jag inte visste om den innehöll té eller kaffe. Jag sänkte näsan nära termosen och sniffade men kunde ändå inte känna vad det var för dryck. Då kommer det en kopp fram och parkerar sig under termospipen. I andra ändan av handen som håller i koppen, uppenbarar sig en dam.

-Jag tror att det är té i kannan, är det det du vill ha, frågar jag?
-Hähung, låter det ur damens mun.
-Jag tror att det är té i kannan, säger jag igen.
-Hähung, gurglar damen igen.
-Eller är det kaffe kanske, säger jag för att på något sätt undersöka vad damen egentligen sa. Hon gurglade faktiskt samma läte ännu en gång.
-Hähung
-Vill du ha lite, frågar jag fast jag fortfarande inte vet vad det är i kannan. Trot eller ej, men svaret blev:
-Hähung.

Jag tänkte tyst för mig själv vad det lätet betydde, men bestämde mig för att chansa på vad som kom ut ur termosen. Kom fel dryck ut så fick jag ju svar på vad det var hon ville. Så jag tryckte på termosknappen och ut kom svart kaffe. Hon sa inget utan tog sin kopp och gick in i mötesrummet.

Skrivblock

Vad är egentligen meningen med att köpa egna fina svarta block med hårda pärmar att använda på jobbet, istället för att använda Impega:s spiralblock som finns i det allmäna skinande plåtskåpet?

Är man finare om man skriver sina anteckningar på eget köpt svart eller blommigt block, eller skriver man bättre meningar eller kanske skriver man med finare handstil? Jag har inte förstått vitsen och jag fortsätter att köra med spiralblocket Impega.

Uppskattning funkar

Häromdagen fick jag hjälpa till med en dator som var sönder eller rättare sagt Windows ville inte riktigt längre fungera. Ni som har läst lite här, vet att det inte är en höjdare för mig att ge mig in i den elden. Jag tycker inte om när andras datorer går sönder eftersom man aldrig vet vad som är felet eller hur många timmar eller dagar det kan ta att hitta problemet. Nu tog det några timmar första kvällen och ytterligare någon till den andra kvällen, tills jag kom på problemet och kunde fixa det. Men det är surt med andras datorproblem. Nämn att du har problem med datorn och att du behöver hjälp, och jag blir mörk i blicken. Jag vill inte, jag vill verkligen inte fixa andras datorer. Men de som har datorerna kan ju absolut ingenting om de, så vad ska de annars hitta på än fråga mig, så det får ju gå ändå.

Men det finns ett sätt att få mig att vekna totalt. Muta mig med en flaska god whisky och jag är din vän för evigt. Nu har jag glömt det jobbiga och kommer bara ihåg vänligheten av att få en uppskattning för jobbet. Tack!